Jag hittade en gång en svart keps på Indiska i Göteborg med något slags elefantmönster sytt av olikfärgade paljetter.
Den var ganska ful och pinsam men jag gillade den.
Utrustad med denna huvudbonad tog jag mig i hög fart ner för en pist i Sellaronda systemet. Jag korsade plötsligt mina 205:or och slog i backen med en pisksnärt.
På bröstet hängde en kamera med en 200 zoom och när stjärnregnet skingrades gick tankarna till hur mycket skada objektivet kan ha gjort på min bröstkorg.
Till min stora förvåning stirrade bara kamerahuset på mig med sitt snöfyllda öga. I mitt tillstånd av lättare chock trodde jag för ett ögonblick att zoomen blivit sittande i bröstet.
När jag återfått min andning insåg jag att kameran träffat mitt i solar plexus och att zoomen i detta slagits av för att sedan på egen hand fortsätta resan ner för berget.
När chocken så småningom släppt och smärtor från olika delar av kroppen började att rapporteras in försökte jag komma på fötter för att samla mig.
Lite blod från ett skavsår i pannan och näsan från dom krossade solglasögonen, tappad luft etc... Det verkar som om jag kommit lindrigt undan i alla fall.
Det var när jag böjde mig ner efter elefantkepsen som jag förvånades över hur min högra arm bar sig åt. Dessutom verkade den inte sitta fast på sin ordinarie plats på kroppen.
Just då fingrarna nuddade ett par paljetter på kepsen slog en distinkt smärta likt en blixt ner i axeln och jag hörde ett ljudligt klonk samtidigt som jag sjönk ihop i en hög.
Resten av veckan i Val Gardena åtnjöts med stilla skidåkning och höger arm i mitella.
Väl hemkommen blev jag sjukskriven ett par veckor från mitt jobb som bussförare, men resten av det året körde jag buss med vänster hand ( och vänster fot med för den delen...).
Ingen läkare nämnde ens röntgen.
När jag för ca 10 år sedan gick till olika läkare för värk i axeln blev jag behandlad med alla desperata läkares undermedel: cortison!
Spruta efter spruta höll mig på banan.
Röntga - varför då?
Efter ett par år i Schweiz med vård av den bästa tänkbara komplementärmedicin som underhåll var jag tillbaka i Sverige och stack näsan in i den svenska vårdapparaten igen.
Till slut släppte spärren: ultraljud, MR, slätröntgen... Allt visade på samma sak.
En gammal skada som orsakat att senan till biceps hamnat fel och slitits på ett onormalt sätt, samt orsakat skador på flera andra ligament.
-Den var i så dåligt skick att jag inte kunde flytta ner den. Det var bara att klippa av...
Läkaren fastslog leende att det inte fanns några alternativ, detta hade bara blivit sämre och till sist hade senan gått av.
20 år...
Bara för att vi i Sverige traditionellt håller oss passiva inför axelkirurgi hade jag nästan gett upp och accepterat ett invalidskap.
Ibland kan man bara hata vården!
Hur fan kan man ens fundera på om man ska ge vård eller ej, när möjligheten finns.
Man kan förenkla det genom att säga att man i Sverige av tradition utsätter patienter för större lidande än nödvändigt.
Jag måste alltså som patient veta vad som kan göras i ett eventuellt fall av diagnos och sedan kräva att det utförs.
Är detta rimligt?
Efter att ha legat på operationsbordet ett halvdussin gånger har jag lärt mig hur rullan går.
-Jag som nästan börjat tro att jag inbillat mig, sa jag till kirurgen och får ett skratt till svar...
-Nej du, det var bara skit kvar av dina muskelfäste!
Varför går man då inte bakåt i tiden, söker upp alla läkare som varit inkopplade och säller dom mot väggen med fakta.
Skolläkaren på gymnasiet i Falkenberg som tyckte jag hade en liten muskelsträckning, när det i själva verket var ett diskbråck som opererades tre år av lidande senare.
Kanske ska jagöra en personlig blacklist, där jag söker upp och för in alla som undvikit att göra, eller felaktigt diagnostiserat mina skador.
Även den läkare som är orsaken till att jag 2011 sitter och skriver med vänster hand pga en skada jag ådrog mig 1992...
Nej, jag är positiv, även då vissa tankar kan ha ett dunkel.
Jag vill använda mina erfarenheter kreativt, visa vad som är möjligt.
I Sverige har vi potentialen till en fantastisk vård, men tradition och politik ser till att den inte utnyttjas fullt ut.
Detta borde anses vara brottsligt, i en utvecklad demokratisk industristat.
Starka morfintabletter gör mig snurrig och illamående, min axel värker men det är en skön och frisk värk. En värk med en början och ett slut.
En värk jag skulle vilja dela med fler svenska patienter.
