lördag 29 oktober 2011

All dressed up and nowhere to go...


Jag hittade en gång en svart keps på Indiska i Göteborg med något slags elefantmönster sytt av olikfärgade paljetter.
Den var ganska ful och pinsam men jag gillade den.
Utrustad med denna huvudbonad tog jag mig i hög fart ner för en pist i Sellaronda systemet. Jag korsade plötsligt mina 205:or och slog i backen med en pisksnärt.
På bröstet hängde en kamera med en 200 zoom och när stjärnregnet skingrades gick tankarna till hur mycket skada objektivet kan ha gjort på min bröstkorg.
Till min stora förvåning stirrade bara kamerahuset på mig med sitt snöfyllda öga. I mitt tillstånd av lättare chock trodde jag för ett ögonblick att zoomen blivit sittande i bröstet.
När jag återfått min andning insåg jag att kameran träffat mitt i solar plexus och att zoomen i detta slagits av för att sedan på egen hand fortsätta resan ner för berget.
När chocken så småningom släppt och smärtor från olika delar av kroppen började att rapporteras in försökte jag komma på fötter för att samla mig.
Lite blod från ett skavsår i pannan och näsan från dom krossade solglasögonen, tappad luft etc... Det verkar som om jag kommit lindrigt undan i alla fall.

Det var när jag böjde mig ner efter elefantkepsen som jag förvånades över hur min högra arm bar sig åt. Dessutom verkade den inte sitta fast på sin ordinarie plats på kroppen.
Just då fingrarna nuddade ett par paljetter på kepsen slog en distinkt smärta likt en blixt ner i axeln och jag hörde ett ljudligt klonk samtidigt som jag sjönk ihop i en hög.
Resten av veckan i Val Gardena åtnjöts med stilla skidåkning och höger arm i mitella.
Väl hemkommen blev jag sjukskriven ett par veckor från mitt jobb som bussförare, men resten av det året körde jag buss med vänster hand ( och vänster fot med för den delen...).
Ingen läkare nämnde ens röntgen.
När jag för ca 10 år sedan gick till olika läkare för värk i axeln blev jag behandlad med alla desperata läkares undermedel: cortison!
Spruta efter spruta höll mig på banan.
Röntga - varför då?
Efter ett par år i Schweiz med vård av den bästa tänkbara komplementärmedicin som underhåll var jag tillbaka i Sverige och stack näsan in i den svenska vårdapparaten igen.


Till slut släppte spärren: ultraljud, MR, slätröntgen... Allt visade på samma sak.
En gammal skada som orsakat att senan till biceps hamnat fel och slitits på ett onormalt sätt, samt orsakat skador på flera andra ligament.

-Den var i så dåligt skick att jag inte kunde flytta ner den. Det var bara att klippa av...
Läkaren fastslog leende att det inte fanns några alternativ, detta hade bara blivit sämre och till sist hade senan gått av.

20 år...

Bara för att vi i Sverige traditionellt håller oss passiva inför axelkirurgi hade jag nästan gett upp och accepterat ett invalidskap.
Ibland kan man bara hata vården!
Hur fan kan man ens fundera på om man ska ge vård eller ej, när möjligheten finns.
Man kan förenkla det genom att säga att man i Sverige av tradition utsätter patienter för större lidande än nödvändigt.
Jag måste alltså som patient veta vad som kan göras i ett eventuellt fall av diagnos och sedan kräva att det utförs.
Är detta rimligt?
Efter att ha legat på operationsbordet ett halvdussin gånger har jag lärt mig hur rullan går.

-Jag som nästan börjat tro att jag inbillat mig, sa jag till kirurgen och får ett skratt till svar...
-Nej du, det var bara skit kvar av dina muskelfäste!
Varför går man då inte bakåt i tiden, söker upp alla läkare som varit inkopplade och säller dom mot väggen med fakta.
Skolläkaren på gymnasiet i Falkenberg som tyckte jag hade en liten muskelsträckning, när det i själva verket var ett diskbråck som opererades tre år av lidande senare.
Kanske ska jagöra en personlig blacklist, där jag söker upp och för in alla som undvikit att göra, eller felaktigt diagnostiserat mina skador.
Även den läkare som är orsaken till att jag 2011 sitter och skriver med vänster hand pga en skada jag ådrog mig 1992...
Nej, jag är positiv, även då vissa tankar kan ha ett dunkel.
Jag vill använda mina erfarenheter kreativt, visa vad som är möjligt.
I Sverige har vi potentialen till en fantastisk vård, men tradition och politik ser till att den inte utnyttjas fullt ut.
Detta borde anses vara brottsligt, i en utvecklad demokratisk industristat.

Starka morfintabletter gör mig snurrig och illamående, min axel värker men det är en skön och frisk värk. En värk med en början och ett slut.
En värk jag skulle vilja dela med fler svenska patienter.

onsdag 26 oktober 2011

I process.

Kul läsning i denna blogg..?
Två månader har gått.
Två månader av tänkt dokumentation av ännu en pånyttfödelse.
För 13 år sedan hade jag videokameran med mig vart än jag gick.
Jag pratade med den och visade den saker, ville liksom beskriva vilket enormt intressant och innehållsrikt liv jag levde.
Filmen som kom på tv handlade egentligen om ingenting. Den skulle beskriva en process, men det fanns ingen...
Producenten tyckte i alla fall att det fanns tillräckligt att göra bra tv av så det blev säkert mycket intressant till slut.
Men det var inte mycket kvar av mig på slutet och mer drama än dokumentär.

Nu ville jag göra det igen. Denna gång berätta om min kamp upp ur hålet.
Men det går inte längre.
För tretton år sedan skulle jag ha skrattat den rakt upp i ansiktet, som vågat påstå att jag en gång skulle äta antidepressiva eller ångestdämpande piller.
Jag skulle även bett en självmordsbenägen att rycka upp sig - eller hoppa, åtminstone ta ett beslut.
Jag flöt ovanpå alla problem eller löste dom enkelt med en knyck på handleden.
Little did I know att samtidigt som filmen visades på tv öppnades sakta en spricka under mig, som jag själv skulle falla i och har väl i princip gjort det sedan dess.
Jag antar att fenomenet i historien kallats för att se guds ansikte, eller kanske förlora oskulden.
Hade filmen spelats in ett år senare hade det inte varit en frisk fläkt som dragits över tvrutan, utan ett gråsvart töcken.
Sprickan var djup.
Det känns som om jag prövat alla vägar snart... Kemiska och terapeutiska.
Fast dom terapeutiska har inte riktigt min ekonomi tillåtit att sondera så väl jag skulle vilja.
Det sista lilla pillret fick mig att sova hela nätterna åtminstone med bieffekten att jag kände mig som en zombie på dagarna och tappade nästan lusten till allt.
Å så kunde jag ju inte ha det.
Jag vet att en väg är att låta kroppen producera eget godis genom att röra på sig.
Jag försöker och försöker, eller kanske försökte...
Jag sprang och lyckades tom att cykla i diket för första gången i nyktert tillstånd.
Men nu är det slut. Jag orkade inte riktigt ända fram.
Till vadå förresten..?
Ingen mer Mirtazapin och träning!
Jag har börjat tvåla in mig med Descutansvampar i stället och förbereder mig på operation.
Känner väl egentligen ingen oro för själva operationen, men sen.

Det är inte lätt att bre en smörås med bara vänstran och knyta skorna med en hand.
Men det får gå, för det finns inget alternativ!
Om ett år vet jag om operationen gick bra. Så det gäller att ha tillförsikt och - min akilleshäl tålamod.

måndag 29 augusti 2011

Mental förberedelse 4

Under lång tid har jag varit en halv människa.
Och är kanske det fortfarande på många sätt, men nu vet jag åtminstone om det.
Mitt högra ben har hängt och slängt i snart tio år nu.
Likadant är det med min högra axel, tio år eller längre.
Vad jag inte räknat med är att högra delen av hjärnan också packat ihop och gått hem.
Eller i alla fall tagit semester...
Jag skulle inte säga nej till en kreativ impuls.
Det är krig i huvudet.
Hjärnhalvorna skjuter artilleri på varandra, och den ojämna kampen gör mig så trött. Den högra halvan hör ungdomen till, den vänstra resonerar logiskt om döden.

Jag springer och springer.
Varje steg tas med smärta. Det sticker, bränner och värker.
Trodde nog att det skulle gått lite enklare ändå. Jag är ju såpass naiv.
Jag trodde nog att det bara var tröttheten jag skulle fajtas med nu när jag bestämt mig för att inte bli fet.
Inte den fysiska smärtan.
Det går i cirklar...
Jag ska operera axeln för att jag har ont. För att operationen ska gå så bra som möjligt måste jag komma i bättre form.
Men träna gör ont...
Så har det nog alltid varit i mitt liv, inser jag nu när jag börjar bli gammal nog att ha ett liv att se tillbaka på.
Fysisk smärta har alltid funnits där i en eller annan form.
Långt bak i hjärnan har den filtrerats bort.
Men nu har orken som drivit detta filter i hjärnan tagit slut.
Fortsätter det så här måste jag hitta ett alternativ till löpningen.
Cykla eller nåt. Det var ju min grej en gång, på den tiden jag var superfit!
Jag tävlade mot taxibilar...
På sträckan Örgryte - Majorna hade dom ingen chans, men då följde dom ju säkert regler.
Nu får det bli en sväng till Ytterby, Kärna, Toreby eller kanske hela vägen in till Kungälv.
Ett minne från min tid i Schweiz i form av en födelsedagspresent, får kanske bli
mitt träningsredskap så småningom. En ganska fin hybridcykel.
Jag tog den på flyget ner dit för att använda bland dom böljande gröna kullarna i Zurich Oberland.
Men det blev inte många mil...
Jag var lat.
Det fanns annat där nere - som var roligare.
Jag tycker inte det är kul att träna.
Faktum är att träning i vilken form det vara må, är det absolut tråkigaste jag vet.
Helt jämförbart med tortyr.
Hade jag inte kunnat röra mig i andra sammanhang, som tex skidåkning etc. hade jag varit i om möjligt ännu sämre form.
Det har varit min smala lycka.
Men men, jag ligger och guppar i botten av en brunn och överväger mina möjligheter att klättra upp.

lördag 20 augusti 2011

Mental förberedelse 3

Endast med största svårighet kan jag röra mig framåt...
Steg efter steg, meter efter meter.
Mitt mål är att klara en kilometer enkel väg.
Men jag gör det inte. Korta stycken måste jag gå för att lugna ner mitt hjärta som försöker arbeta sig ut genom bröstet.
En kilometer om dan, att det ska vara så svårt.
För 30 år sedan sprang jag en mil 2 gånger varje vecka. Det var varken jobbigt eller lätt och efter ett år slutade jag för att jag inte tyckte det hade någon inverkan på min kondition. Jag tränade styrketräning 4 dar i veckan och sprang.
Det var 80-tal och bodybuilding var trendigt, så jag käkade Ehrling Wahlgrens proteinpulver, levertabletter och tränade.
Jag vägde 74 kilo och på den muskulösa kroppen satt ett pojkhuvud ovetandes om framtiden.
Nu väger jag en rejäl matkasse mer än då och denna vikt försöker jag släpa med mig på min dagliga löpning.
Det stramar i baksidan låret vid varje steg och höger vad ömmar.
Ljumskarna känns stela och jag får en bild av mig själv där jag snubblar fram längs vägen.
Den stabiliserande muskulaturen i höger fotled är rejält reducerad, liksom vaden på grund av mitt diskbråck för 10 år sedan.
Det klickar i fotleden vid varje löpsteg.
Höger underben har 1,4 deciliter mindre volym! Det har jag mätt.
Efter 10 minuters löpning sticker det i mina händer.
Jag kan inte hålla tankarna i styr och jag blir förbannad på mig själv, att jag låtit mig bli i så dåligt skick.
Hur länge till ska den här kroppen hålla?
Hur ofta tränar Ingemar Stenmark - min idol, egentligen..?
Och hur ska man springa, korta steg eller långa? Fort - sakta?
Hade jag bara kunnat stänga av hjärnan under löpningen hade det varit enklare.
Jag längtar hem till lite dricka och 3 x 15 situps.
Springa är så förjävla tråkigt!!!
Men det finns ingen annan väg.
Springa eller dö...

tisdag 16 augusti 2011

Mental förberedelse 2

Löpning efter jobbet!
Som vicken Svensson som helst...
Jag måste övervinna ett enormt fysiskt och psykiskt motstånd.
Själen vill inte och kroppen gör bara ont, fast nu jävlar.
Nu finns det inge val mer. Precis som hon sa, där nere i det förra landet.
Jag har chansen att ta tillbaka min kropp och känner att jag måste ta den.
Springa 30 min. 40 situps och lite olika drag i maskinen.
Känns tom. skönt att jobba lite...
Kanske behövde jag bara vila.
Jag satt ju i min snurrfåtölj i en månad utan att göra ett dugg.
Jaja, huset blev inte tillbyggt. Men det gick ju inte!
Jag bröt inte bort den där bergknallen, bara en lite bit av den.
Det går inte lika fort som förr.
Jag brände mitt sista krut i Schweiz, nu måste jag blanda nytt.
Skräcken är dom där tomterna på landet som ser ut som skrotupplag.
Prylar och skit överallt.
Vi har ju tre bilar. Ganska gamla... Å så en Belos!
Sen är det ju plats. Det är lite för trångt som det är nu.
Det måste byggas ut, men inte nu alltså.
Nu ska det tränas.
Jag hatar att springa, men det är ett måste.
Bara för att jag så länge i livet haft så bra grundkondition, att jag inte behövt.
Men nu...
30 minuter om dan!
Efter jobbet.

lördag 13 augusti 2011

Mental förberedelse1

Det är lika bra jag erkänner...
Jag har ett bra liv!
Vi lever i ett litet paradis och njuter livets nektar. Äter god mat som gjort oss båda till tjockisar(enligt min måttstock).
Har pengar att göra och köpa vad vi vill.
Jag har säkert haft minst två månaders semester hittils i år(det är ju svårt att definiera när man är egen), varit på Azorerna, i Italien, Schweiz och snart åker vi väl nån stans igen...
Jag har flugit mer hangglider än jag nånsin gjorde när jag bodde i alperna, där jag trodde det skulle vara enkelt.
Flygningen har blivit som ett gift. När man kommit hem efter att ha kört 40 mil för att flyga nån timma tänker man, -Nej nu räcker det för ett tag, men...
Nån dag senare börjar man snegla på molnenhöjden och vindriktningen i smyg.
Jag jobbar motvilligt ett par dagar och sen snabbt tillbaks till det naturliga tillståndet: Ledighet, igen.
Ledig!
Det som i vårt moderna, sjuka samhälle förknippas med att något är fel.
-Va, jobbar du inte? Är du sjuk, arbetslös, missanpassad, otillräcklig?
Luther och Reinfeldt kammar hem poäng.
-Äh, jag hade företag men fick lägga av, för jag fick jobba jämt! säger nån.
Jaha, jag trodde man hade företag för att kunna bestämma själv..?
Nej du som "måste" jobba, hoppas du funderar på varför du gör det!
Jag är ledig.
Där emellan slänger jag in perioder av arbete.
Nu är det dock stressigt.
Jag har lovat kunder en massa jobb och om drygt två månader ska jag opereras i höger axel.
Det blir inte lätt, för dom.
Men det finns andra hantverkare att kalla in som nödtrupper.
Jag är jävligt trött på att jobba och ha ont nånstans...
Jag har fanimej haft ont överallt då jag har jobbat. Knän, rygg, axlar, nacke, det finns ingen ände på det.
Tarmsköljning skulle kanske någon ordinera, eller byta till en annan gud.
Min kropp är lite sliten och behöver service.
Inte ska man väl gnälla för att axeln gör lite ont, vurpan jag gjorde för tjugo år sedan i italienska alperna var riktigt våldsam. Hade ont i ett år efteråt.
Inte kan man väl klaga på en kropp som funkat trots att en sena legat fel i tjugo år...
Nej, det är en bra kropp det!
Dock ska man inte acceptera smärta.
Det är inget naturligt tillstånd utan kroppens enda chans att få dig att fatta när du vägrar lyssna på den.
Vad säger kroppen?
Hur mår du EGENTLIGEN?

fredag 12 augusti 2011

Fjärde gången gillt..?

Då har man gjort det igen...
För fjärde gången i livet har man diskuterat operationsförfarandet med en kirurg och nickat -Jaja, och -Jojo om hur det hela är tänkt att förlöpa.
Första gången det inträffade var på regionsjukhuset i Halmstad och jag var en känslig liten fågel.
Året var 1983.
Natten innan operation drömde jag om en jätte som knäckte ryggar över sitt väldiga knä så det krasade ljudligt.
Jag blev bra den gången... Eller det varade i alla fall nästan 20 år.
2001 var dom där och pillade igen, kirurgerna.
Minsann, hittade dom inte ett discbråck till.
Då var det illa. Det blev till att lära sig leva med förlamningarna i högerbenet.
Dessa episoder var dock inga pånyttfödelser.
Det var det däremot 1990, då jag opererades för Morbus Chron.
Där fanns tydliga inslag av före och efter.
Åren innan den operationen förflöt som i något slags limbo.
Jag vet att jag fanns där inne i den grå soppan men jag kan inte riktigt minnas mig själv.
Mina minnen av mig själv och mitt liv från denna tid är odefinierade och suddiga.
Jag var en skuggfigur...
Skalpellen löste upp detta limbo och upp ur operationsängen steg en person.
Ska det bli så nu - igen..?
Dom senaste åren har jag sjunkit ner i något odefinierbart igen.
En smärtas slav!
Igår köpte jag ett hemmagym och satte upp i garaget.
Betyder det att jag inte är redo att ge upp än? Operationen är planlagd till slutet av oktober. Efter det kommer jag inte kunna använda min högra arm på sex månader...
Det blir en tuff vinter.
Men vad gör det om man är pånyttfödd!