Då har man gjort det igen...
För fjärde gången i livet har man diskuterat operationsförfarandet med en kirurg och nickat -Jaja, och -Jojo om hur det hela är tänkt att förlöpa.
Första gången det inträffade var på regionsjukhuset i Halmstad och jag var en känslig liten fågel.
Året var 1983.
Natten innan operation drömde jag om en jätte som knäckte ryggar över sitt väldiga knä så det krasade ljudligt.
Jag blev bra den gången... Eller det varade i alla fall nästan 20 år.
2001 var dom där och pillade igen, kirurgerna.
Minsann, hittade dom inte ett discbråck till.
Då var det illa. Det blev till att lära sig leva med förlamningarna i högerbenet.
Dessa episoder var dock inga pånyttfödelser.
Det var det däremot 1990, då jag opererades för Morbus Chron.
Där fanns tydliga inslag av före och efter.
Åren innan den operationen förflöt som i något slags limbo.
Jag vet att jag fanns där inne i den grå soppan men jag kan inte riktigt minnas mig själv.
Mina minnen av mig själv och mitt liv från denna tid är odefinierade och suddiga.
Jag var en skuggfigur...
Skalpellen löste upp detta limbo och upp ur operationsängen steg en person.
Ska det bli så nu - igen..?
Dom senaste åren har jag sjunkit ner i något odefinierbart igen.
En smärtas slav!
Igår köpte jag ett hemmagym och satte upp i garaget.
Betyder det att jag inte är redo att ge upp än? Operationen är planlagd till slutet av oktober. Efter det kommer jag inte kunna använda min högra arm på sex månader...
Det blir en tuff vinter.
Men vad gör det om man är pånyttfödd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar