Under lång tid har jag varit en halv människa.
Och är kanske det fortfarande på många sätt, men nu vet jag åtminstone om det.
Mitt högra ben har hängt och slängt i snart tio år nu.
Likadant är det med min högra axel, tio år eller längre.
Vad jag inte räknat med är att högra delen av hjärnan också packat ihop och gått hem.
Eller i alla fall tagit semester...
Jag skulle inte säga nej till en kreativ impuls.
Det är krig i huvudet.
Hjärnhalvorna skjuter artilleri på varandra, och den ojämna kampen gör mig så trött. Den högra halvan hör ungdomen till, den vänstra resonerar logiskt om döden.
Jag springer och springer.
Varje steg tas med smärta. Det sticker, bränner och värker.
Trodde nog att det skulle gått lite enklare ändå. Jag är ju såpass naiv.
Jag trodde nog att det bara var tröttheten jag skulle fajtas med nu när jag bestämt mig för att inte bli fet.
Inte den fysiska smärtan.
Det går i cirklar...
Jag ska operera axeln för att jag har ont. För att operationen ska gå så bra som möjligt måste jag komma i bättre form.
Men träna gör ont...
Så har det nog alltid varit i mitt liv, inser jag nu när jag börjar bli gammal nog att ha ett liv att se tillbaka på.
Fysisk smärta har alltid funnits där i en eller annan form.
Långt bak i hjärnan har den filtrerats bort.
Men nu har orken som drivit detta filter i hjärnan tagit slut.
Fortsätter det så här måste jag hitta ett alternativ till löpningen.
Cykla eller nåt. Det var ju min grej en gång, på den tiden jag var superfit!
Jag tävlade mot taxibilar...
På sträckan Örgryte - Majorna hade dom ingen chans, men då följde dom ju säkert regler.
Nu får det bli en sväng till Ytterby, Kärna, Toreby eller kanske hela vägen in till Kungälv.
Ett minne från min tid i Schweiz i form av en födelsedagspresent, får kanske bli
mitt träningsredskap så småningom. En ganska fin hybridcykel.
Jag tog den på flyget ner dit för att använda bland dom böljande gröna kullarna i Zurich Oberland.
Men det blev inte många mil...
Jag var lat.
Det fanns annat där nere - som var roligare.
Jag tycker inte det är kul att träna.
Faktum är att träning i vilken form det vara må, är det absolut tråkigaste jag vet.
Helt jämförbart med tortyr.
Hade jag inte kunnat röra mig i andra sammanhang, som tex skidåkning etc. hade jag varit i om möjligt ännu sämre form.
Det har varit min smala lycka.
Men men, jag ligger och guppar i botten av en brunn och överväger mina möjligheter att klättra upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar