Endast med största svårighet kan jag röra mig framåt...
Steg efter steg, meter efter meter.
Mitt mål är att klara en kilometer enkel väg.
Men jag gör det inte. Korta stycken måste jag gå för att lugna ner mitt hjärta som försöker arbeta sig ut genom bröstet.
En kilometer om dan, att det ska vara så svårt.
För 30 år sedan sprang jag en mil 2 gånger varje vecka. Det var varken jobbigt eller lätt och efter ett år slutade jag för att jag inte tyckte det hade någon inverkan på min kondition. Jag tränade styrketräning 4 dar i veckan och sprang.
Det var 80-tal och bodybuilding var trendigt, så jag käkade Ehrling Wahlgrens proteinpulver, levertabletter och tränade.
Jag vägde 74 kilo och på den muskulösa kroppen satt ett pojkhuvud ovetandes om framtiden.
Nu väger jag en rejäl matkasse mer än då och denna vikt försöker jag släpa med mig på min dagliga löpning.
Det stramar i baksidan låret vid varje steg och höger vad ömmar.
Ljumskarna känns stela och jag får en bild av mig själv där jag snubblar fram längs vägen.
Den stabiliserande muskulaturen i höger fotled är rejält reducerad, liksom vaden på grund av mitt diskbråck för 10 år sedan.
Det klickar i fotleden vid varje löpsteg.
Höger underben har 1,4 deciliter mindre volym! Det har jag mätt.
Efter 10 minuters löpning sticker det i mina händer.
Jag kan inte hålla tankarna i styr och jag blir förbannad på mig själv, att jag låtit mig bli i så dåligt skick.
Hur länge till ska den här kroppen hålla?
Hur ofta tränar Ingemar Stenmark - min idol, egentligen..?
Och hur ska man springa, korta steg eller långa? Fort - sakta?
Hade jag bara kunnat stänga av hjärnan under löpningen hade det varit enklare.
Jag längtar hem till lite dricka och 3 x 15 situps.
Springa är så förjävla tråkigt!!!
Men det finns ingen annan väg.
Springa eller dö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar