Mental förberedelse1

Det är lika bra jag erkänner...

Jag har ett bra liv!

Vi lever i ett litet paradis och njuter livets nektar. Äter god mat som gjort oss båda till tjockisar(enligt min måttstock).

Har pengar att göra och köpa vad vi vill.

Jag har säkert haft minst två månaders semester hittils i år(det är ju svårt att definiera när man är egen), varit på Azorerna, i Italien, Schweiz och snart åker vi väl nån stans igen...

Jag har flugit mer hangglider än jag nånsin gjorde när jag bodde i alperna, där jag trodde det skulle vara enkelt.

Flygningen har blivit som ett gift. När man kommit hem efter att ha kört 40 mil för att flyga nån timma tänker man, -Nej nu räcker det för ett tag, men...

Nån dag senare börjar man snegla på molnenhöjden och vindriktningen i smyg.

Jag jobbar motvilligt ett par dagar och sen snabbt tillbaks till det naturliga tillståndet: Ledighet, igen.

Ledig!

Det som i vårt moderna, sjuka samhälle förknippas med att något är fel.

-Va, jobbar du inte? Är du sjuk, arbetslös, missanpassad, otillräcklig?

Luther och Reinfeldt kammar hem poäng.

-Äh, jag hade företag men fick lägga av, för jag fick jobba jämt! säger nån.

Jaha, jag trodde man hade företag för att kunna bestämma själv..?

Nej du som "måste" jobba, hoppas du funderar på varför du gör det!

Jag är ledig.

Där emellan slänger jag in perioder av arbete.

Nu är det dock stressigt.

Jag har lovat kunder en massa jobb och om drygt två månader ska jag opereras i höger axel.

Det blir inte lätt, för dom.

Men det finns andra hantverkare att kalla in som nödtrupper.

Jag är jävligt trött på att jobba och ha ont nånstans...

Jag har fanimej haft ont överallt då jag har jobbat. Knän, rygg, axlar, nacke, det finns ingen ände på det.

Tarmsköljning skulle kanske någon ordinera, eller byta till en annan gud.

Min kropp är lite sliten och behöver service.

Inte ska man väl gnälla för att axeln gör lite ont, vurpan jag gjorde för tjugo år sedan i italienska alperna var riktigt våldsam. Hade ont i ett år efteråt.

Inte kan man väl klaga på en kropp som funkat trots att en sena legat fel i tjugo år...

Nej, det är en bra kropp det!

Dock ska man inte acceptera smärta.

Det är inget naturligt tillstånd utan kroppens enda chans att få dig att fatta när du vägrar lyssna på den.

Vad säger kroppen?

Hur mår du EGENTLIGEN?