I process.

Kul läsning i denna blogg..?

Två månader har gått.

Två månader av tänkt dokumentation av ännu en pånyttfödelse.

För 13 år sedan hade jag videokameran med mig vart än jag gick.

Jag pratade med den och visade den saker, ville liksom beskriva vilket enormt intressant och innehållsrikt liv jag levde.

Filmen som kom på tv handlade egentligen om ingenting. Den skulle beskriva en process, men det fanns ingen...

Producenten tyckte i alla fall att det fanns tillräckligt att göra bra tv av så det blev säkert mycket intressant till slut.

Men det var inte mycket kvar av mig på slutet och mer drama än dokumentär.

Nu ville jag göra det igen. Denna gång berätta om min kamp upp ur hålet.

Men det går inte längre.

För tretton år sedan skulle jag ha skrattat den rakt upp i ansiktet, som vågat påstå att jag en gång skulle äta antidepressiva eller ångestdämpande piller.

Jag skulle även bett en självmordsbenägen att rycka upp sig - eller hoppa, åtminstone ta ett beslut.

Jag flöt ovanpå alla problem eller löste dom enkelt med en knyck på handleden.

Little did I know att samtidigt som filmen visades på tv öppnades sakta en spricka under mig, som jag själv skulle falla i och har väl i princip gjort det sedan dess.

Jag antar att fenomenet i historien kallats för att se guds ansikte, eller kanske förlora oskulden.

Hade filmen spelats in ett år senare hade det inte varit en frisk fläkt som dragits över tvrutan, utan ett gråsvart töcken.

Sprickan var djup.

Det känns som om jag prövat alla vägar snart... Kemiska och terapeutiska.

Fast dom terapeutiska har inte riktigt min ekonomi tillåtit att sondera så väl jag skulle vilja.

Det sista lilla pillret fick mig att sova hela nätterna åtminstone med bieffekten att jag kände mig som en zombie på dagarna och tappade nästan lusten till allt.

Å så kunde jag ju inte ha det.

Jag vet att en väg är att låta kroppen producera eget godis genom att röra på sig.

Jag försöker och försöker, eller kanske försökte...

Jag sprang och lyckades tom att cykla i diket för första gången i nyktert tillstånd.

Men nu är det slut. Jag orkade inte riktigt ända fram.

Till vadå förresten..?

Ingen mer Mirtazapin och träning!

Jag har börjat tvåla in mig med Descutansvampar i stället och förbereder mig på operation.

Känner väl egentligen ingen oro för själva operationen, men sen.

Det är inte lätt att bre en smörås med bara vänstran och knyta skorna med en hand.

Men det får gå, för det finns inget alternativ!

Om ett år vet jag om operationen gick bra. Så det gäller att ha tillförsikt och - min akilleshäl tålamod.