Mental förberedelse 4

Under lång tid har jag varit en halv människa.

Och är kanske det fortfarande på många sätt, men nu vet jag åtminstone om det.

Mitt högra ben har hängt och slängt i snart tio år nu.

Likadant är det med min högra axel, tio år eller längre.

Vad jag inte räknat med är att högra delen av hjärnan också packat ihop och gått hem.

Eller i alla fall tagit semester...

Jag skulle inte säga nej till en kreativ impuls.

Det är krig i huvudet.

Hjärnhalvorna skjuter artilleri på varandra, och den ojämna kampen gör mig så trött. Den högra halvan hör ungdomen till, den vänstra resonerar logiskt om döden.

Jag springer och springer.

Varje steg tas med smärta. Det sticker, bränner och värker.

Trodde nog att det skulle gått lite enklare ändå. Jag är ju såpass naiv.

Jag trodde nog att det bara var tröttheten jag skulle fajtas med nu när jag bestämt mig för att inte bli fet.

Inte den fysiska smärtan.

Det går i cirklar...

Jag ska operera axeln för att jag har ont. För att operationen ska gå så bra som möjligt måste jag komma i bättre form.

Men träna gör ont...

Så har det nog alltid varit i mitt liv, inser jag nu när jag börjar bli gammal nog att ha ett liv att se tillbaka på.

Fysisk smärta har alltid funnits där i en eller annan form.

Långt bak i hjärnan har den filtrerats bort.

Men nu har orken som drivit detta filter i hjärnan tagit slut.

Fortsätter det så här måste jag hitta ett alternativ till löpningen.

Cykla eller nåt. Det var ju min grej en gång, på den tiden jag var superfit!

Jag tävlade mot taxibilar...

På sträckan Örgryte - Majorna hade dom ingen chans, men då följde dom ju säkert regler.

Nu får det bli en sväng till Ytterby, Kärna, Toreby eller kanske hela vägen in till Kungälv.

Ett minne från min tid i Schweiz i form av en födelsedagspresent, får kanske bli

mitt träningsredskap så småningom. En ganska fin hybridcykel.

Jag tog den på flyget ner dit för att använda bland dom böljande gröna kullarna i Zurich Oberland.

Men det blev inte många mil...

Jag var lat.

Det fanns annat där nere - som var roligare.

Jag tycker inte det är kul att träna.

Faktum är att träning i vilken form det vara må, är det absolut tråkigaste jag vet.

Helt jämförbart med tortyr.

Hade jag inte kunnat röra mig i andra sammanhang, som tex skidåkning etc. hade jag varit i om möjligt ännu sämre form.

Det har varit min smala lycka.

Men men, jag ligger och guppar i botten av en brunn och överväger mina möjligheter att klättra upp.

Mental förberedelse 3

Endast med största svårighet kan jag röra mig framåt...

Steg efter steg, meter efter meter.

Mitt mål är att klara en kilometer enkel väg.

Men jag gör det inte. Korta stycken måste jag gå för att lugna ner mitt hjärta som försöker arbeta sig ut genom bröstet.

En kilometer om dan, att det ska vara så svårt.

För 30 år sedan sprang jag en mil 2 gånger varje vecka. Det var varken jobbigt eller lätt och efter ett år slutade jag för att jag inte tyckte det hade någon inverkan på min kondition. Jag tränade styrketräning 4 dar i veckan och sprang.

Det var 80-tal och bodybuilding var trendigt, så jag käkade Ehrling Wahlgrens proteinpulver, levertabletter och tränade.

Jag vägde 74 kilo och på den muskulösa kroppen satt ett pojkhuvud ovetandes om framtiden.

Nu väger jag en rejäl matkasse mer än då och denna vikt försöker jag släpa med mig på min dagliga löpning.

Det stramar i baksidan låret vid varje steg och höger vad ömmar.

Ljumskarna känns stela och jag får en bild av mig själv där jag snubblar fram längs vägen.

Den stabiliserande muskulaturen i höger fotled är rejält reducerad, liksom vaden på grund av mitt diskbråck för 10 år sedan.

Det klickar i fotleden vid varje löpsteg.

Höger underben har 1,4 deciliter mindre volym! Det har jag mätt.

Efter 10 minuters löpning sticker det i mina händer.

Jag kan inte hålla tankarna i styr och jag blir förbannad på mig själv, att jag låtit mig bli i så dåligt skick.

Hur länge till ska den här kroppen hålla?

Hur ofta tränar Ingemar Stenmark - min idol, egentligen..?

Och hur ska man springa, korta steg eller långa? Fort - sakta?

Hade jag bara kunnat stänga av hjärnan under löpningen hade det varit enklare.

Jag längtar hem till lite dricka och 3 x 15 situps.

Springa är så förjävla tråkigt!!!

Men det finns ingen annan väg.

Springa eller dö...

Mental förberedelse 2

Löpning efter jobbet!

Som vicken Svensson som helst...

Jag måste övervinna ett enormt fysiskt och psykiskt motstånd.

Själen vill inte och kroppen gör bara ont, fast nu jävlar.

Nu finns det inge val mer. Precis som hon sa, där nere i det förra landet.

Jag har chansen att ta tillbaka min kropp och känner att jag måste ta den.

Springa 30 min. 40 situps och lite olika drag i maskinen.

Känns tom. skönt att jobba lite...

Kanske behövde jag bara vila.

Jag satt ju i min snurrfåtölj i en månad utan att göra ett dugg.

Jaja, huset blev inte tillbyggt. Men det gick ju inte!

Jag bröt inte bort den där bergknallen, bara en lite bit av den.

Det går inte lika fort som förr.

Jag brände mitt sista krut i Schweiz, nu måste jag blanda nytt.

Skräcken är dom där tomterna på landet som ser ut som skrotupplag.

Prylar och skit överallt.

Vi har ju tre bilar. Ganska gamla... Å så en Belos!

Sen är det ju plats. Det är lite för trångt som det är nu.

Det måste byggas ut, men inte nu alltså.

Nu ska det tränas.

Jag hatar att springa, men det är ett måste.

Bara för att jag så länge i livet haft så bra grundkondition, att jag inte behövt.

Men nu...

30 minuter om dan!

Efter jobbet.

Mental förberedelse1

Det är lika bra jag erkänner...

Jag har ett bra liv!

Vi lever i ett litet paradis och njuter livets nektar. Äter god mat som gjort oss båda till tjockisar(enligt min måttstock).

Har pengar att göra och köpa vad vi vill.

Jag har säkert haft minst två månaders semester hittils i år(det är ju svårt att definiera när man är egen), varit på Azorerna, i Italien, Schweiz och snart åker vi väl nån stans igen...

Jag har flugit mer hangglider än jag nånsin gjorde när jag bodde i alperna, där jag trodde det skulle vara enkelt.

Flygningen har blivit som ett gift. När man kommit hem efter att ha kört 40 mil för att flyga nån timma tänker man, -Nej nu räcker det för ett tag, men...

Nån dag senare börjar man snegla på molnenhöjden och vindriktningen i smyg.

Jag jobbar motvilligt ett par dagar och sen snabbt tillbaks till det naturliga tillståndet: Ledighet, igen.

Ledig!

Det som i vårt moderna, sjuka samhälle förknippas med att något är fel.

-Va, jobbar du inte? Är du sjuk, arbetslös, missanpassad, otillräcklig?

Luther och Reinfeldt kammar hem poäng.

-Äh, jag hade företag men fick lägga av, för jag fick jobba jämt! säger nån.

Jaha, jag trodde man hade företag för att kunna bestämma själv..?

Nej du som "måste" jobba, hoppas du funderar på varför du gör det!

Jag är ledig.

Där emellan slänger jag in perioder av arbete.

Nu är det dock stressigt.

Jag har lovat kunder en massa jobb och om drygt två månader ska jag opereras i höger axel.

Det blir inte lätt, för dom.

Men det finns andra hantverkare att kalla in som nödtrupper.

Jag är jävligt trött på att jobba och ha ont nånstans...

Jag har fanimej haft ont överallt då jag har jobbat. Knän, rygg, axlar, nacke, det finns ingen ände på det.

Tarmsköljning skulle kanske någon ordinera, eller byta till en annan gud.

Min kropp är lite sliten och behöver service.

Inte ska man väl gnälla för att axeln gör lite ont, vurpan jag gjorde för tjugo år sedan i italienska alperna var riktigt våldsam. Hade ont i ett år efteråt.

Inte kan man väl klaga på en kropp som funkat trots att en sena legat fel i tjugo år...

Nej, det är en bra kropp det!

Dock ska man inte acceptera smärta.

Det är inget naturligt tillstånd utan kroppens enda chans att få dig att fatta när du vägrar lyssna på den.

Vad säger kroppen?

Hur mår du EGENTLIGEN?

Fjärde gången gillt..?

Då har man gjort det igen...

För fjärde gången i livet har man diskuterat operationsförfarandet med en kirurg och nickat -Jaja, och -Jojo om hur det hela är tänkt att förlöpa.

Första gången det inträffade var på regionsjukhuset i Halmstad och jag var en känslig liten fågel.

Året var 1983.

Natten innan operation drömde jag om en jätte som knäckte ryggar över sitt väldiga knä så det krasade ljudligt.

Jag blev bra den gången... Eller det varade i alla fall nästan 20 år.

2001 var dom där och pillade igen, kirurgerna.

Minsann, hittade dom inte ett discbråck till.

Då var det illa. Det blev till att lära sig leva med förlamningarna i högerbenet.

Dessa episoder var dock inga pånyttfödelser.

Det var det däremot 1990, då jag opererades för Morbus Chron.

Där fanns tydliga inslag av före och efter.

Åren innan den operationen förflöt som i något slags limbo.

Jag vet att jag fanns där inne i den grå soppan men jag kan inte riktigt minnas mig själv.

Mina minnen av mig själv och mitt liv från denna tid är odefinierade och suddiga.

Jag var en skuggfigur...

Skalpellen löste upp detta limbo och upp ur operationsängen steg en person.

Ska det bli så nu - igen..?

Dom senaste åren har jag sjunkit ner i något odefinierbart igen.

En smärtas slav!

Igår köpte jag ett hemmagym och satte upp i garaget.

Betyder det att jag inte är redo att ge upp än? Operationen är planlagd till slutet av oktober. Efter det kommer jag inte kunna använda min högra arm på sex månader...

Det blir en tuff vinter.

Men vad gör det om man är pånyttfödd!